Fröken Prym

Kan ett piller ge lycka?

"Lyckopiller En halv miljon svenskar äter antidepressiva mediciner. Det är en ökning med 700 procent sedan 1992. I två nyutkomna böcker frågar sig författarna bland annat hur vanlig blyghet har kommit att definieras som en sjukdom."
Ger läkarna ut tabletter för lätt till patienter, eller är ökningen verkligen så stor. Eller var det en gråzon innan. Jag tror inte att någon läkare ger lyckopiller imot blyghet, men är den psykiska ohälsan så stor i vårt land?

"Fortfarande talar man emellertid om ­isberget, fortfarande påstås det att depression är kraftigt underbehandlad, något tag ifjol presenterade medierna uppgifter om att varannan svensk kvinna lider av depression."
Om detta stämmer, är det skrämmande. Det jag funderar på är om vissa kanske skulle bli hjälpta av att få träffa en kurator. Att någon lyssnar på det personen har att säga, istället för att få en burk tabletter och åka hem.
Att jag skriver så, är absolut inte att jag på någotvis föringar människors besvär. För jag vet att psykakuten ofta är överbelastad. I alla fall i vårt län. Jag har nämligen en väninna, som har en son som mår väldigt dåligt i perioder, och det är många gånger dom inte får den hjälp han skulle behöva ha.

"Man kan också tänka sig att det finns ett visst mått av rimlig oro som människor måste förväntas kunna stå ut med, för egen del vill jag till och med tänka mig att det kan finnas en oro som snarast är ett slags existentiell åksjuka, som visar att vi är på väg i våra liv. Ständig balans kan inte ens vara ett önskvärt tillstånd för i så fall skulle vi ju aldrig kunna bjuda in något nytt i våra liv."

Det är i sådana här fall jag tror att vi skulle kunna klara oss med t.ex. en kurator, när livet är tufft efter en skilsmässa som på många vis kan kännas ångestladdat. För livet handlar om olika typer av livskriser, jag har själv haft en otroligt jobbig tid för ca 8 år sedan. Men min sjukdom, min mammas cancer och en skilsmässa. Då kändes det som att åka kana neråt. Men jag fick då hjälp av en kurator på smärtkliniken och det var till stor hjälp för mig. Men det är min historia och min sanning. Som jag skrev innan, jag vill inte på någotvis förringa den som har någon form av psykisk sjukdom. Sjukdom vare sig den är fysisk eller psykisk måste alltid tas på allvar. Frågan är bara vilken sorts behandling den sjuke ska ha.