Fröken Prym

En artikel som stämmer in på mitt eget sätt att se på livet, jag tycker verkligen att Anna Larsson kolumn är något att se framemot. Denna gång skriver hon om lyckofascismen, att vi till varje pris vill hitta lyckan. Ja nu är livet inte riktigt så, jag har sagt till mina barn att det är få gånger i livet vi känner total lycka. Det gäller att verkligen njuta av dessa, för vi kan inte alltid må bra. Människor kommer att svika oss, vi kommer att gå igenom kärlekssorger. Kanske ännu större förluster, när en nära anhörig går bort. Visst ska vi kunna söka hjälp av en psykolog eller kurator. Men inte för att finna den totala lyckan. För det är meningslöst, livet går upp och ner.

Jag har inte alltid varit på detta sätt, men min sjukdom gjorde att jag omvärderade mitt liv. Jag har slutat söka lyckan, för livet är för kort för det. Jag lever livet i med och motgång istället.

"Antingen fortsätter vi jaga lyckan i varje minut. Och tror att det är något fel på oss när vi inte hittar den.
Eller så omfamnar vi oss själva som de ofullkomliga varelser vi är och erkänner att livet faktiskt är rätt kämpigt. Och blir glatt överraskade när lyckan ändå drabbar oss."
Så rätt Anna, jag tror vi finner lyckan lättare om vi ser på livet på detta sätt.
Svd

Jag har känt mig lycklig i veckan, mitt äldsta barnbarn har varit på besök. Det har gjort mig lycklig, hans kärlek gör mormor alldeles varm i hjärtat.

Svaret på min rubrik, jag kommer aldrig att hitta den totala lyckan. Men jag känner mig lycklig lite då och då, det räcker för mig.