Fröken Prym

Innehåller så mycket, jag får ibland frågan om jag är rädd. För vad kan man undra, för att dö. Jag har ätit mediciner i många år, och alla vet att det så småningom ger skador på kroppen. Nu är mina värden bra, "min" läkare tar prover på lever och njurar varje år. Jag vet inte om jag är rädd, jag har ännu inte kommit i det skede att de visar på några fel. Jag tror inte vi vet hur vi reagerar vid svåra besked. Jag är heller inte död, pga. att det visar någon avvikelse på ett prov.
Jag har en syster, som tyvärr också varit sjuk i många år, hon har problem med sin lever. Det är medicineringen som gjort detta. Visst har hon tunga stunder, nu är det inte så illa så att hon behöver donation. Men det är en tydlig avvikelse.
Nu är vi kanske så att vi inte riktigt säger hur vi känner och hur vi mår, eller vi och vi jag är nog lite så i alla fall. Jag orkar inte med medömkan, detta gör att jag känner mig ännu sämre. Medkänsla däremot tar jag mer än gärna i mot i dom stunder när min kropp håller på att värka sönder.

Jag har haft tur, vet att många förlorar sina vänner när dom blir sjuka. Jag har fått haft mina kvar, det är jag väldigt tacksam för. Är viktigt att få höra om den friska världen, om jobb familjen mm. Jag pratar sällan om detta att jag är sjuk, för mig är det inte så viktigt. Jag berättar om någon frågar, men tar sällan själv upp det.