Är det alltid bra att läkarvetenskapen tänjer gränserna för att rädda liv?
En viktig berättelse, om ett föräldrapar med två barn som lider av två olika sjukdomar. Om det svåra, om dom tankar som inte borde finnas där men ändå gör det. Dom skriver om sin trötthet, att vara förälder till ett sjukt barn är inget sju fyra jobb, utan det är ett dygnet runt jobb.
Hjälper samhället till i för dålig utsträckning?
"hon har beskrivit situationen för Socialstyrelsen, skrivit insändare och debattinlägg - men ingen har kunnat ange hur långt det är rimligt att ett föräldraansvar kan utkrävas. De etiska eller moralfilosofiska resonemangen har inte heller hängt med när medicintekniken flyttat positionerna - för enskilda individer finns inte mycket att luta sig mot, och det stöd som samhället utlovar kommer aldrig med automatik. "
Har vi rätt att känna att ansvaret är för tungt, eller ska vi som föräldrar alltid vara glada att vårt barn överlevt? Jag vet detta är svåra frågor, och jag tänker inte ta ställning till deras berättelse. Däremot är frågorna viktiga, bland annat frågorna om etik .
Läs deras berättelse, den grep i alla fall mig väldigt mycket.
